Ludvig von Bayern är det nog ingen som vet vem han var, men många ja nästan alla
vet vad han har gjort. Ludvig von Bayern var en ganska osynlig man bland adligheten.
Han var visserligen duktig på svenska trots sitt Tyska påbrå, han var också en
väldigt
trevlig och varm person. Det var bara det att han hade så svårt att öppna sig för
andra
människor som han inte kände. Alla hans vänner hade förändrats när deras nya kung
hade kommit till makten. Alla hade blivit så fisförnäma och försiktiga med saker och
ting, kläderna och modet var också helt förändrat. Alla började med små uttryck som:
Mon djö, Voici och Merci Man kallade stilen för renässansen.
Ja nya kungen Gustav III han hade verkligen vänt Sverige upp och ned. Han hade
också tagit hela makten själv. Till skillnad från sin far Adolf Fredrik. Han var
enväldshärskare.
Ludvigs herrgård var belägen på Djurgårdens södra del.Man såg vattnet från deras
uteplats. Ludvigs fru tyckte att renässansen var det bästa som hänt henne, näst
hennes barn. Till skillnad från Ludvig var hon väldigt öppenhjärtad och pratade alltid
med någon när det var fest. Hon hade en oemotståndlig utstrålning.
Året var 1771
29 år senare när Ludvig går på Gamla Stans gator:
-Akta på dig!
En fisförnäm kör kar kommer med ett ståtligt ekipage. Det går fort fram med fyra vita
springare och människorna slänger sig åt sidorna. Ludvig hinner precis gå, åt sidan
"Det är inte värt att bry sig om sånt" tänker han "Om det hade varit en
vanlig kärra så
hade jag kunnat läxa upp föraren. Men man vet ju aldrig, det hade kunnat vara
kungen."
Ludvig drar upp sina strumpor och sätter lös vaderna på plats.
Ett plagg som Renässansen har fört med sig. Modet har bestämt att det är fint med
stora vader. Hans fru hade tvingat på honom dessa vader, de ställde till med
förfärliga
problem. De åkte på snedden så fort som man rörde lite på sig. Dessutom så måste
man ha minst fem par socker på fötterna ,de var nödvändiga för att skarvarna inte
skulle synas.
Ludvig är på väg till "baren?" Blå Neijlikan. Där jobbar hans älskarinna.
Som alla
andra män på denna tiden hade.
Han går förbi några tiggande människor på gatan .De klänger sig fast vid honom och
ber honom om pengar .De har slitna paltor på kroppen. Han ger dem var sin skärv så
att de släpper honom. Han springer snabbt där ifrån och innan han kommer ut ur de
mörka gränderna så ser han en kvinna som sitter och hostar. Hostan är torr, troligen
så har hon tuberkulos i hennes armar ligger ett dött barn som nog dött av sjukdomen.
På en blå skylt med guldbokstäver så står det Blå Nejlikan. Dörren plingar till
när han
kliver in och stänger den. Där inne är det dunkelt och genom dimman kan man se
några bord där män sitter och tröstar sig med brännvinet. Det kommer en frän doft av
sprit.
Nästan direkt efter att han har kommit in så ser han Alva. Alva ger honom en
smekning på kinden och tar honom sedan till hans vanliga bord.
-En öl skulle du kunna få ge mig säger han till Alva
-Javisst.
Hon skyndar bort i röken för att gå ned i den mörka jord källaren. Där förvarar de
allt öl
och vin som har blivit mode drycken. De förvarar också brännvinet där.
Hon är snabbt tillbaka med med det skummande ölet. Men hennes glada blick är
bora. Då Ludvig frågar vad det är så säger hon att han ska följa med henne. De går
en bra bit in i det mörka rummet, längst inne i ett hörn så sitter det fem män.
-Han som sitter där heter Fredberg till vänster om honom så har du Lundholm, han är
kungens föredetta rådgivare. Han som sitter mitt emot Lundholm han heter
Ankarström. De andra två vet jag inte vilka det är. Men de pratar om kungen i alla
fall.
Ludvig sätter sig vid ett bord bredvid.
Han börjar att dricka sitt öl.
Det surrar i bakgrunden av andra människor men han hör enstaka ord av vad männen
säger.
-Jag tål inte kungen. säger Lundholm alla männen nickar.
De tittar på varandra en långstund.
-Vi måste bli av med honom.
Alla de andra fyra nickar och instämmer.
-Vem ska göra det då? frågar Ankarström.
-Vi singlar slant, det blir rättvist viskar Fredborg. Då så, då är det ödet som har
oss i
sina händer.
Ludvig flämtar till. Det håller på att begå en stadskupp mot kungen. "Jag måste
rädda
honom tänker Ludvig. Han reser sig för att gå men så hör han att de börjar att viska
igen. Han sjunker sakta ned på stolen igen och han lägger sig framstupa över bordet
och lotsas somna.
-På maskeraden mina mannar! säger Ankarström, Då ,då så smäller det Männen
beställer en tunna öl av Lovisa som är en annan som jobbar i "baren". -Inte
ska vi väl
dricka vinet! Utbrister en av de okända männen. Det är ju det som har förgiftat så
många av våra före detta vänner. Ludvig låtsas som om han precis har vaknat.
Medan han försöker ta sig ut ur "baren" i all dimma. Han kan höra hur männen
vid
bordet tjoar och tjimmar de är tämligen fulla.
När Ludvig sitter uppe på sitt rum samma kväll så skriver han ett brev till Hans
Majestät Konungen, Gustav III. I brevet så ber han Gustav III att han inte ska gå på
maskeraden som ska äga rum dagen där på.
Men nästa kväll när både han och hans fru kommer till Operan så hinner de inte mer
än att komma in i balsalen förrän en ståtlig Hovmarskalk kommer ut på en balkong
och ropar:
-HANS MAJESTÄT KONUNGEN, GUSTAV III, SON TILL ADOLF FREDRIK OCH
ULRIKA ELEONORA FRÅN PREUSSEN!
Fanfarer startar. -Varför är du så orolig, frågar hans fru.
-Orolig? svarar Ludvig med darr på rösten.
Han banar iväg mellan massor av människor. Många koketta damer och förnäma
herrar vänder sig om för att hälsa. Med Ludvig har inte tid nu.
Så ser han Kungen bara några meter framför sig. Plötsligt så kommer det fem
stycken svartklädda män emot kungen på andra sidan av Ludvig.
Så hörs ett skott. Ludvig rusar fram emot den fallande Kungen, han hinner precis
fånga honom i sina armar. Kungen säger matt: -Je suis blesse!
Ludvig behärskar inte Franska språket men snart får han klarhet i vad det betyder.
-Kungen säger att han har blivit skadad! Skriker en bastant kvinna.
Hovmarskalker kommer springande från alla håll. Kungen rycks ifrån Ludvig. Det
utbryter ett tumult. Kvinnorna skriker och försöker att springa mot utgångarna. Männen
knuffar undan alla som kommer i deras väg.
-Alla utgångar är spärrade. Ingen kommer ut.ropar en mademoiselle.
Detta förbättrar inte stämningen i balsalen, det försämrar snarare stämningen. Så
känner Ludvig ett kraftigt slag bakifrån, han faller framåt. Så känner han en enorm
smärta i bröstet sen så svartnar allt.
En vecka senare tar Gustav III sitt sista andetag. Samtidigt på en herrgård som ligger
på Djurgårdens södersida, så ger Ludwig upp andan. Han ha dött av de inre
skadorna som han fick när han blev nedtrampad på maskeraden 16 mars 1792. |
