Efter en lång rolig dag närmade sig solen äntligen horisonten. Inte ett moln skymde den vackra bilden av solen som satte himlen i brand långt bort i väster. Maxov kisade med ögonen och lät blicken falla längst med horisontens rand.
"Kan du se träden?" frågade han.
"Ja" svarade Simon. "Om man koncentrerar sig riktigt noga kan man även se de långa skuggorna de kastar på backen framför." Maxov rynkade pannan. Han visste att Simon var oerhört klarsynt och hur han än kisade med ögonen kunde han inte ens se träden. Han visste bara att skogen fanns där och hur gärna han ville dit. Han hade aldrig varit i skogen förr. Simon och han var fortfarande för unga för att få följa med de äldre på jakt. Jakt... Maxov ryste vid bara tanken på att någonsin skada ett djur, en levande varelse med känslor, precis som en människas.
"Det dröj er inte länge tills jag blir jaktmyndig. " sa han, fortfarande med blicken fäst på den punkt han visste skogen fanns. Simon såg på honom med sina klara ögon. "Då får du äntligen se träden, fåglarna i sina bon och hjortarna som betar vid skogsbrynet. Och så får du jaga sa han och hans ögon glödde. Maxov kände åter avsky mot tanken.
"Varför är du så ivrig att ta en levande varelses liv? Att utplåna dess framtid och bara ge den några sekunder av smärta istället för år av frihet?"

Detta var ett tal han länge förberett för just ett tillfälle som detta. Simon var inte den enklaste att få rätt mot, och hans motargument var alltid så kvicka och övertalande. "Hjortar saknar många av våra känslor, Max." svarade Simon allvarligt efter en stunds betänkande.
"Till exempel vad som är rätt eller fel. Vad som är rättvist och orättvist. Rovdjuren jagar växtätare och as äter det rovdjuren lämnar efter sig. Döda för att överleva, i jakt eller i s älvförsvar, så lyder djurens lag." Simon sträckte ut sig i det höga gräset och såg upp mot den fortfarande klarblåa himlen. "Vad gör det orätt för oss att inte följa de lagarna, vi måste också överleva."
"Men vi är inte djur!" utbrast Maxov. "Vi vet vad som är rätt och fel!" Simon såg upp på sin vän. Maxov var upprörd. Det var något ovanligt.
"Rätt och fel kan innebära mycket olika saker i olika munnar, Max. Ingen kan säga vad som är rätt eller fel. Det finns alltid någon som har en annan åsikt." "Men vad som är rättvist eller orättvist då! Är det rättvist att vi människor, som lika gärna kan äta grönsaker, ris och potatis, jagar djur för att få kött vi äter bara för den goda smakens skull?" "Vi följer bara naturens gång. Precis som allt annat." sa Simon lika lugnt och allvarligt som alltid.
"Vi kanske sätter pilen i en hjort, som senare ändå skulle bli dödad av ett rovdjur. Vår pil är snabb och hjorten hinner inte känna smärtan innan den är död, då rovdjuret först skulle slita inälvorna ur hjorten och ge den en lång och plågsam död."
"Det är inte alls säkert! Hjorten skulle kanske levt ett långt och nöjesfyllt liv. Även om han skulle bli dödad av ett rovdjur bara några dagar senare, kanske veckor, föreställ dig vilken lycka han skulle hinna uppleva. En dag eller mer i livet, en dag av frihet och glädje. En dag som den här. Skulle du valt att dö nu på fläcken, utan smärta och lidande, istället för att få uppleva ytterligare en kväll som den här?"

Nu var det Maxovs ögon som glödde. "Men det hör ju inte hit, Max. Det är ju inte samma sak... " började Simon, och nu satt han upp igen. "Jo! Det är det visst!" envisades Maxov. "Det är precis samma sak. Skulle du det?" Maxovs irrande blick var hårt fäst i sin väns. Till slut måste Simon se bort.
"Nej..." sa han till slut. Han vände sig mot Maxov igen och log. "Jag skulle ge allt för att få uppleva ytterligare en dag i livet. Men ändå. Ja, jag vill ändå ut i skogen och jaga. Jag vill känna spänningen."
"Vilken spänning?" frågade Maxov oförstående. "Samma spänning som ett rovdjur känner när han jagar sitt byte?"
"Ja, kanske det" medgav han.
"Trots att du vet att det inte är rättvist mot djuret du dödar, trots att du själv skulle välja att leva i några dagar till. Men 4juret får inte väl a, Simon. Det är du som väljer åt honom."
Simon såg allvarligt på Maxov. Maxov fortsatte:
"Skulle du döda en fågel för spänningens skull?"
"Vid Kram! Givetvis inte, fåglar är ju heliga djur. De är som oss människor." "Så du värderar människor och fåglar högre än andra djur? Vad ger oss rätt att besluta om deras liv? Varför inte låta naturen sköta sitt?"
Simon funderade en stund på vad hans vän sagt. Hur han än vred och vände på det kunde han inte få det att låta fel. Maxov hade rätt.
"Nej, det gör jag inte. Det är bara det att jag aldrig set det i det ljuset förr. Fåglar kan vi ju kommunisera med, och deras skönhet är så uppenbar, men..." "Men för övrigt skiljer inget fåglarna från andra djur." avslutade Maxov meningen med ett belåtet leende. Simon nickade.

Om man tänker efter, så kan man se något vackert hos alla djur." sa Simon och log. "Men det skulle nog vara lite svårt att se något vackert hos ett blodtörstigt rovdjur som just ska till att slita upp magen på en."Han skrattade och Maxov stämde snart in i skrattet. Men efter en stunds tystnad då solen så småningom försvann helt bakom trädtopparna, mindes Simon Maxovs ord, och han skulle för alltid minnas dem.